alef geffenblad  

bildligt

Det jag kanske inte ville förstå, var att drömmen, också dagdrömmen, inte nödvändigtvis, inte någonsin, hänger samman, som det vi kallar verkligheten, ‘verkligheten’, hänger samman. (Hänger väl inte, verkligen, samman, heller den.) Det jag inte ville förstå, var att drömmen, den om natten som den om dagen, vilken den (‘det’) än är, om alls sammanhängande*, hänger samman så som vad som helst hänger samman med vad som helst annat, bara tiden är stor nog, eller avståndet stort nog, så stort att tanken, vilken tanke som helst, håller samman visst med annat så sammanhållet att den, tidsrymden, vidden av tankesprånget, förblir oöverblickbart och tomheten däri (som om alls ‘i’) otänkbart, så som avstånden mellan planeterna, stjärnorna eller galaxerna är.

*Redan vid tanken om något, tänkt som en enhet (även där, ‘enhet’ av vad med vad annat?), som sammanhängande, sammanhållet, alls samman, har sprungit fram (mellan redan delarna av tanken) också tanken om tu- eller flerdelning, o-samman-, alls inte samman, där språnget mellan delarna av ‘enheten’ är just vad som manat till tanken om sammanhängande. Enhet är aldrig bara en, utan minst två, redan från början av sin tanke delad, varpå sammansatt av visst med annat, för att alls kunna ha enats till enhet. Och tanken upphör aldrig att börja tänkas, och enheten upphör aldrig att vara delad.

15.11.06