alef geffenblad  

Oinredda vindar

1. Förutom att också oåterkalleligt befästa det dova, mörka, gråskaliga, svarta som mitt karaktärsbildande (estetiska) modus vivendi, längtar jag efter att arbeta med färger, klara, ljusa, på ett alltmer chockerande sätt. Utmana min självbild underifrån … “Österifrån” …

2. “Men alltså,” i den omöjliga hela ärlighetens namn, måste allt mitt levande beröras av mitt skapande, hanterandet utmynna i det, all strävan formas av det. Jag menar verkligen “allt,” med fokus inte minst också på det min kropp är på väg att bli. Det är inte längre en spekulativ åskådning; ett och annat är ju redan i färd med att — inte cementeras — göras “strax akut på gränsen till” irreversibelt. Det jag gör; det min kropp gör, är ett sätt på vilket jag ställer mig intill tillvaron, med en sorts fråga, eller ett uppmuntrande till utfrågandet av mig själv. (Det kanske tycks onödigt fåfängt? Exhibitionistiskt? — Nej, det vittnar om hur jag vill bli tagen på allvar.)

3. Alltid måste finnas för te. Därmed menas förstås att “tid för te” torde vara den minsta möjliga enheten tid för varje givet tillfälle. […] Så skönt det också är att vara ifred, och bara skrivande sitta eller sittande skriva, som om hela livets tråd hängde i bara textens och tidens långsamma mejslanden. Och varför inte låta livets gång följa textens? Många gånger i mitt liv är ju texten ändå mitt enda medel. Jag bosätter mig i den, under dess tak som är mitt enda tak. Många gånger i mitt liv är utkasten av ord efter ord mina enda språng vidare i tiden. Tiden blir gjord av text …

16.04.28