alef geffenblad  

f.oto

Mitt första år som studerande på Capellagården är över, och detsamma gäller helt och hållet mina keramikstudier (som det nu verkar). Tre år har känts som en lång tid att ägna sig åt bara ett material, ett hantverk. Så, nu går jag vidare till annat. Nästa år ska jag ägna mig åt någon form av textilt hantverk istället – vävning, färgning, etc. Även det på Capellagården visserligen, så platsen blir jag inte kvitt. Det blir nog kul, eller åtminstone intressant (vad skillnaden nu är) …
Hursomhelst är det för närvarande “sommarlov,” det vill säga fram tills jag börjar jobba (på Capellagården, av alla platser … !) om två veckor. Och vad gör jag? Jo, jag fotograferar. Fotar, kort och gott. Jag försöker närmre bestämt förnya min syn på mitt fotograferande, ta “vårdslöshet” och “slarv” på lite större allvar än förut. Inte försöka komponera perfekta bilder, väl exponerade, estetiskt tilltalande, etc. Utan tvekan har den japanske fotografen och fotoboksskaparen Daido Moriyama lämnat djupa blödande spår i min vilja till fotograferande. Något i hans förhållningssätt till fotograferandet som aktivitet fascinerar mig bortom ord, bortom bilder. Även andra, Takuma Nakahira, Nobuyoshi Araki (till och med!) kan jag inte undgå att låta mig influeras av. Banbrytande redan på 60-talet, har deras verk och metoder nu förmodligen accepterats och etablerats i foto- och konstsammanhang så till den grad att ingen längre rynkar panna eller lyfter ögonbryn, och ändå … Hänförelsen är oundviklig. Eller snarare: Jag kan inte motstå lusten att själv ge mig ut i natten med en kompaktkamera och plåta lyktstolpar, asfalt, avgaser eller reklamaffischer som om vore det sista gången jag någonsin hade möjligheten att ta ett foto. Den råa kvaliteten, kvantiteten, innehållet, det oreflekterade, rentav anti-estetiska, stökiga, smutsiga. Svärtan. Och så vidare …
Men jag är väl oåterkalleligt romantisk likaså, tillbakablickande, kompromisslöst materialistisk. Jag vill ha film och gelatin och silversalter, papper, kemikalier … Någonstans i detta känslosamma virrvarr spelar det kanske ändå ingen roll varför jag fattar det ena beslutet istället för det andra; känslor är trots allt vad det hela handlar om tillslut. Jag fortsätter fotografera.

14.06.08