alef geffenblad  

golv, p. i.

…) Av många, otaliga, tänkbara ytor, är det väl den som utgör golvet, jag främst längtar efter att närma mig. Livet på golvet, och strax ovan det. Det är som om möbler, stolar, bord, sängar, gör mig till en främling inför levandet. Helst skulle jag se dem upphöra, låta mig bo bara i och med rummet, utan mellanled. Ting som min kroppsform rättar sig efter hör dold förvaring och trängda utrymmen till, bakom täta, stumma, dörrar. (;)
Sakta, eller med nära koreograferad noggrannhet, skulle jag söka mig genom boendet, levandet, i filtrerat ljus, dunkel, aldrig i fullkomlighet, med bara knän, fötter, armbågar, händer, panna, rygg. Mat som emellanåt äts, dryck som dricks, skulle färdas i en generell riktning nedåt, bara dess läge inför mig i vilket att hämta sin höjd, sitt värde. Andra föremål, “säng,” textilier, jord, skulle förflyttas genom att hasas över golvet eller mycket nära intill det, fritt brodera sina spår över det, som fallande toner hos slappa strängar, anslagna mellan tystnadens väggar, brustet vintergräs. Texten, bläcket, skulle, minst sagt, i kraftigt omväxlande svärta, först röra sig som svall över golvet, sedan tillbaka som en strand sluttar ned mot och i havet. Så föreställer jag mig mitt liv: Alltid i dimma, skymning, gryning, som ett väldigt, utdraget sublativ. (…

14.11.09