alef geffenblad  

isola;t

Språkskapandet tycks inte riktigt ha fått fäste denna sommar – kanske är det något jag bara lyckas åstadkomma vartannat år. Hursomhelst dröjer inledningen, som en ensam versal, öppen kvar. Jag citerar ur ett tidigare liv, “efter uppbrottet”:

en kropp mitt i ett utrop
en andepust vit och tom
utan kyss eller mun att fånga den
utan motkropp att gömma den

0′ 00″ : Tideräkningen tycks ännu inte ens ha börjat. (I mig.) Men, jag förnimmer den hand som sätter den i rörelse(, vilket visserligen skulle kunna uppfattas som ett religiöst påstående). Jag förnimmer den subtila ådring som ska komma att bli ett genom hela livet igenkännbart mönster. Sandstranden, i vilken det ena kornet är det andra olikt – enbart av deras samlade otalighet.
Här(! ), är sommaren vars plog vänder hela min fåra till ordlös nakenhet, till intet …

14.07.12