alef geffenblad  

myggnät

under ett par dagars tid har jag ägnat en betydande del tankeverksamhet åt förträffligheten hos japanska myggnät, kaya. angående sådana har jag letat fram och översatt följande stycke av akira ito, ur andy couturiers ”a different kind of luxury” (stone bridge press, 2010, s. 182–183):

ett hus fullt av myggnät

mitt hus i bergen inhyser sju myggnät. bland dem är det blågröna sällsynt och gammaldags. dess nät är inte bara tätt vävt, utan också sönderrivet och illa vädrat. till och med dagtid är det mörkt inuti, och dess mörker återkallar mina gamla minnen och får mig att känna att jag kan drömma gamla drömmar.
jag har tyckt om myggnät sedan jag var ung, så när jag flyttade till bergen bad jag mina vänner skicka dem de inte använde. därför fick jag många på en gång. hampanätet, svårt skadat och sällan upphängt på sistone, brukade hänga i mina föräldrars hus. min mamma lappade ett stort hål i det året innan hon skickade det till mig. den aningen vilda lappningen och dess grova sömmar reflekterar hennes smärtsamma sinnestillstånd då hon upplevde demens.
varma dagar är nedervåningen, med fönstren uppslängda hela dagen, sval och behaglig när den kyliga luften från vattendraget invid huset drar igenom. medan jag sitter därnere under myggnätet, njuter jag av att lyssna till upp- och nedgångarna i cikadornas spel. en djup dåsighet kommer obemärkt till mig och jag blir omedveten om var jag befinner mig eller vad klockan är. myggnätet skänker mig en så djup sömn. ju äldre jag blir desto mer värdesätter jag näten, eftersom jag tror att en god sömn är det bästa sättet att behålla sin hälsa på, och allteftersom jag åldras har det blivit sällsyntare att få sova gott. att ta en tupplur i det vida myggnätet, lyssnandes till cikadornas spel under den tidiga dåsiga eftermiddagen, är värt tusen bitar guld.
nätet som bringar en skön sömn på eftermiddagen blir till ett yoga-ashram på morgonen och kvällen. myggor stör mitt sinne med deras bitande och inande under yogapraktiken, men nätet skyddar mig. efter kvällens yoga-asanas, badar jag i det klara vattnet draget från bäcken öster om huset, och skrubbar min hud med en grov grönsaksfiberborste. sedan återvänder jag in i nätet och mediterar ett tag. detta är återigen en av mina lyckliga stunder.
nu, har myggnät även en annan användning utöver det praktiska. det är när jag brottas med min största livsuppgift: att förstå kosmos. jag kryper in under ett nät och tittar upp. det slokande nätets tak är ganska likt einsteins idé om det krökta rummet, som har en sadelformad negativ krökning. medan jag ser upp på det, funderar jag över energifältet eller rummets natur. men generellt somnar jag innan en bra idé hinner besöka mig; så jag har inte upptäckt något storslaget ännu.
så småningom börjar en på nätet uppflugen gräshoppa spela, och höstcikador stämmer in i sången, och känslan av motvilligt avsked väcks i mig, ”åh, myggnätets årstid passerar så hastigt!”

översatt från atsuko watanabes engelska, efter originalet på japanska av akira ito.

14.05.03