alef geffenblad  

nattscen

Gömd bakom stora stenar med tjock mossa på, skymtar jag efter en lång tids väntan ett ljus från huset. Natten är mörk omkring mig och under mina kläder. Här finns kväkande grodor, stora fiskar, slumrande fåglar och klockformade vattenljud. Mina ögon glänser i det fuktiga mörkret, och min hud är osynlig bland sömngående bladväxter. I nästa ögonblick är jag ett flytande “djur”, en bläcklik volym, precis som allt som omger mig. I det föregående hade jag en tanke, en reflektion som hade synts i brunnens botten om man sett efter. Och där skymtar jag ett ljus från huset. Det är inomhusens dova skuggbilder som träffar mig, bäddar in mig i djupa tyger med mättade färger, eller det feta vax som är dåsighetens pyrande glöd. Sedan är jag därinne. Allt det varma är en väv vars mönster utgör en karta. Jag stirrar mig blind på den; trycksvärtan sväller till hårda svarta klumpar, som är som egna små nätter med en egen skälvande måne. Sammanfattningsvis består allt det som “är” av i stort sett ingenting. Och vatten.

10.04.17