alef geffenblad  

Sextonsamhet

Sex-ton-sam-het, en besynnerlig räcka slutna stavelser, alla mättade, stoppad tätt inpå sömmarna med friktion, intimitet, värme; klangen av desperation; spåren av ursinnig, -leptisk (av gr. λῆψις, ‘anfall’) sömn; hypnopompa minnesluckor; bara lakanens skrynkliga, soldränkta, svettiga avtryck att ge ansikte åt den bortbländade natten.

Men, ska jag bekänna, jag är inte sexton längre, jag var aldrig sexton, min sextonsamhet var aldrig min. Min sextonsamhet låg vaken i drömmen där andras sov och därefter glömdes, drömde sig nykter av gryningen där andras dränktes drunkna till livet i skymningen; dess blickar slogs mekaniskt–urverkligt upp, slogs runt till blädderbar ensamhet, där andras slogs ned av sin skam och till samvarorusets, sextonsamvarons blossande kinder som sent skulle blekna. Min sextonsamvardag vadade aldrig upp till verklighetens uppvaknande, omfamnad av medverksamheternas medkännande nickanden, som andras fann sig oförmöget yrvak[en] i [sin] oåterrusliga framfart, [sitt] fram-och-tillbakskap.

Sex-ton-sam-het – lika sent ska min räcka att sextonsamvarsamt tillita sextonsamhället, som andras sextonsamtidigt varandras ska sextonsamtalas.

16.01.22