alef geffenblad  

te, hen, hemmavid

Året, .14, sluter sig. Jag har tillfälligt lämnat ön för högre trakter, tillfälligare så, kallare tår, senare sömn. Här är min tillvaro, såväl bildligt som bokstavligt yppat, stundtals indelad i två våningar: Å den ena, teet, ett grovt, okomprimerat, rå-pu’er, .10, enligt förpackning, försäljning, från trehundraåriga träd. Vem vet … Å den andra, rutor vars diagonaler mäter 43,27 millimeter, på små remsor plastfilm, exponerade, soppade, uppklippta, genomlysta. Gryniga slöjor väcker, förvränger, förstärker, scener från tiden sent-i-november.
Vid dess sida, allt’s sida för den delen, för varje del, alla dess delar; “hen i-och-för-mig,” utför allt detta med samma fråntagenhet, samma annanhet-vilkensomhelst, samma men ändå inte alls samma. Hen hemmavid, som om vid ett annat hem inom-och-utom mig, ser allt, och ser till allt, till och genom mig.

14.12.25