alef geffenblad  

u, morgon

Gemenen ‘u’ tycks, signalera litenhet, sen i succession, sen återvändo, brutenhet, brustenhet, masstal för elementarpartiklar. Harmonierar redan med ordet ‘gemen’ i sitt ursprung, uttryck, sin, underkastelse. Harmonierar redan med, skiljetecknet ‘,’ : erratisk, irrande, kommatering. (Harmonierar tilläggsvis redan även nära besläktat med skiljetecknet ‘:’ : kolon-, koloni-, koloniserad.)

… där morgonen brister
vid en ensam horisont
blöder hon sol ur sitt sår
som läker till dag …

Sedan, senare än sent i succession, när ‘u’ inte längre kan sägas harmoniera med sin ‘morgon,’ inte längre kan vila (i all sin utmattning) mot sin ensamma horisont, inte längre kan minnas tider (13.00.00 blir till 14.51.30 eller ännu mer), vänder i[ ]stället alla bokryggar in mot väggen, känner [s]ig märkligt […] ertappad med [s]itt elände, [s]in … meningslöshet. (Böckerna, med sina ansikten vända [utåt], är kanske [hennes] enda tröst […], [hennes] enda vila …)

15.05.11