alef geffenblad  

Utan, utflykt

Sett uppifrån, -nock, strax inunder, intill, är väl inomhuslivet inte mer än, eller åtminstone inte helt olikt, folkvandring och spår efter spår efter spår av lemmar som levat eller dött just där, och överallt: Det ljusnar, det ljusnar. Men också ljuset bär på ett outsuddligt mörker i och omkring hörn, krokar, vrår. Och det är av detta (ljusets, än en gång, ljusets) mörker som hela -livet bygger sin form, sina (först) kvadrater, (sedan) rektanglar, (och till sist) tunna skikt eller (knappt ens) grunda rätblock av koreograferad rörelse, vistelse, allt, så länge som inneslutet, omslutet, omhändertaget av inomhuset, trevande i all osynlig blindhet — sömngångarens oansenliga* dans.
Den syns, sömnen, så väl och så mjuk och så vitnande, (likaväl som) svartnande, i hens ansikte eller kanske bara antydan till anletsdrag eller ännu hellre anletsspår, -fragment, -flagor av det som i vaket tillstånd, möjligen, skulle kunna utgöra bara det allra yttersta, det sköraste, av det fäste vid vilket minnet gör sig en bild av ett namn eller bara ett ord för det liv som hen blundar för.

vi ogjordes
mellan varandra,

på väggarna
hängde musiken inte längre kvar
som fastetsad

— kaklet hade nattat den med sitt sot,
som flydde ut längsmed golvlisterna.

* “Det främsta av diminutiv,” just motsatsen till de mer (och mer, i sin yttersta ovälkommenhet) pompösa augmentativens ‘ansenlighet’; det ansenliga och allt vad det (likt en trål av trubbig död skär i den entropiska havsbotten som är det subtilas …) omger sig med kan gott rå och okryddad slänga-sig-i-väggen-rent-ut-sagt(! ). Nåja; ursäkta mig (då).

15.08.09