alef geffenblad  

vå,r

Bunden till jorden, snarare gräsrotsskiktet, alldeles nära den yta vid vilken vinterns öron varsamt läggs för att lyssna efter vårens inbrott, bryter sig något ut ur mitt öppna—. Bunden till, alldeles rysligt nära, koltrastens sång i sluttande skymning, andra småfåglar i en annanhet, ett annanförskap, andra buskar, ett, kanske, annat lyssnande efter—, vägen fram. Jag, nästan faller in i sundets varma omfamning, kall, natten kommer ju, horisontens höga panna nästan brinner, öronen nästan bultar, bedövade av minnen. Så, släpper jag taget om kölden, vänder mig om för att samla mig, samla inom mig, tätt inpå mig, ord för kvällen. Där, i vändningen, får jag syn på mån’ens gapande ljud, fullmånen, omätbart blickande genom grenverken, stor, gul, främmande, i morgonsolens ställe. Så fasansfullt vacker, hen, som ett enda lysande hjärtslag, en, en enda pulsstöt, rakt ut: Jag tjuter, torra luften darrar till mellan oss, en, en enda, vå,r.

15.03.06